Tom Hofwander jobbade på en kvartersgård i förorten Husby där jag växte upp kring 1975-78 (?) och vi var jättebra kompisar. Jag ser nu att han bara var nio år äldre än mig men jag såg upp till honom-kanske lite för mycket-Han berättade om Indien och tog dit sin sitar så jag fick prova..Men så skulle han sluta på '5an' som gården hette och det var lite sorgligt...Vi spelade lite billjard på 5ans superskruttiga bord och snackade, så det hela avlöpte väl...Genom åren hörde jag lite Calcutta Transfer..De kom och lirade på Husbygården - den reguljara fritidsgården och på musikfester vi knökade ihop...Har inte tänkt på honom på åratal men fattar idag att jag verkligen gillade en killen djupt...Han var vis nog att möta oss spretiga kidz med skratt och mild knasighet som vi bara gapade åt...Läste den tråkiga nyheten på morgonen och det klickade till lite i roten Tom Hofwander...Tom Hofwander...klick klick så förstod jag vem det var...Han kallades bla för Mariamäki back in the day men alla visste att han hette Tom och Hofwander föll på plats då jag såg en bild....Då var där inget skägg men däremot långt hår (alla vi kidz hade långt hår)
Att han skulle trilla ur världen så här är jättesorgligt....Men så är livet...Dont kill the fly...
Show respect to every insect- Ni kanske var gamla vänner - Show respect in every aspect
Dont kill the fly... Jim Björklund 120912
Skrivet av Erik T på http://svereggae.se/
På förmiddagen nåddes vi av det ofattbara beskedet. Tom ”Internal Dread” Hofwander är
död, bara 58 år gammal. Han omkom i en trafikolycka natten till i måndags. Det är så svårt
att skriva dessa ord då Tom var en musikalisk förebild för mig, han blev en god kontakt när
jag drog igång mitt reggaeskrivande och det utvecklades till en god relation, bättre än jag
någonsin kunde tänka mig.
Mina första kontakter med Tom var som era; som lyssnare till hans mixningar live på
spelningar. Längst bak stod han och skötte ljudet åt artister som Kultiration, Papa Dee,
Liondub, Salem al Fakir och Veronica Maggio. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Men
det var när han stod på scen som jag först träffade honom. Då var jag en av få som stod i
tältet och såg honom spela gitarr och sjunga på Uppsala Reggae Festival 2009. Det var en
av de där konserterna som man önskar att fler hade hört, men vi var inte särskilt många
vid den lilla scenen. Efteråt vågade jag mig fram och ropade på honom bakom scen. Det
märktes att han inte var van vid den typen av kontakt, men jag ville prompt ha en idolbild
på mig och Internal Dread, efter att han levererat en ovanligt politisk spelning i det ibland
snälla svenska reggaelandskapet.
Några månader efter det första mötet började vi mejlväxla. Då hade jag gått från att vara
en vanlig konsertbesökare till att bli någon slags skribent. Han var den första på svenska
reggaescenen som blev en god kontakt. Som ansvarig för Rubadub Records hördes vi av
regelbundet, ibland flera gånger i månaden, för att kolla hur det gick med hans egna
inspelningar som artist, och hur det gick för de andra artisterna i Rubadub-stallet. Förstås
sågs vi på spelningar men eftersom vi båda i någon mån jobbade så hann vi aldrig sitta ner
och prata.
Nej, den goda relationen etablerade vi istället via mejl. Och hur god relationen blev och
vilken fin människa Tom Hofwander var gick det upp för mig först i samband med att jag
själv fick en kreativ och personlig kris för ett år sedan. Då erbjöd han sig att vi skulle
träffas, ta en fika och prata. Eftersom det fanns andra i min närhet som hjälpte mig, så
tackade jag vänligt nej. Men värmen jag kände i hans sätt att ta sig an mig, en vanlig kille
som han egentligen inte kände särskilt väl, fick mig att än mer se hans storhet. Den värmen
är det jag bär med mig, det minnet kommer jag alltid ha med mig, tillsammans med
minnena av mannen längst bak i lokalen med öronen på spets, för att få till det perfekta
och egna ljudet. Och så hans egen musik. Det var Tom Hofwander och Internal Dread för
mig.
Nu kommer vi aldrig mer höras av, och det gör mig så ont. När vi sågs senast för elva
dagar sen på Rebel Music Festival i Enköping hejade vi återigen som hastigast på varandra.
Han hann fråga ”hur är det?” men mitt svar hörde han aldrig, och jag hann aldrig fråga hur det var med honom.
Tom ”Internal Dread” Hofwander, mannen som betytt så oerhört mycket för svensk reggae
kommer aldrig mer dubba till det.
Vila i frid.
